måndag 25 januari 2010

Var finns alternativen?

Valdebatterandet är som sagt igång och de två statsministerkandidaterna Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker febrilt visa på skillnaderna mellan "Allians för Sverige" och "De RödGröna", men frågan är om skillnaderna är så värst stora.


Visst finns det skillnader mellan dem när det gäller människosyn, visst finns det skillnader när det kommer till skattepolitik och fördelningspolitik. Men i grunden är det två kapitalismvänliga partier och två partier som ser ekonomisk tillväxt som något eftersträvansvärt och positivt. Alternativen för oss som vill se en början till en helt annan samhällsordning och struktur är inte särdeles lockande. Jag kommer att lägga min röst såsom jag alltid har gjort - på det parti där jag är medlem. Men jag är också medveten om att det indirekt är en röst på en av statsministerkandidaterna, och ytterligare fyra år av politik som strävar mot ekonomisk tillväxt och som ser kapitalismen som det enda fungerande systemet.
Enligt mig så har kapitalismen haft sin chans. Visst har den förbättrat den materiella standarden för väldigt många människor, men detta har också lett till ökade samhällsklyftor inte bara i Sverige utan i hela världen. Skillnaden mellan fattig och rik är större än någonsin, skillnaden mellan I-länder och U-länder är större än någonsin. Och i ärlighetens namn så görs inte särdeles mycket för att detta ska förändras, varken ifrån Sveriges eller något annat västerlands håll.

Jag hoppas att det eventuella regeringssamarbetet med Miljöpartiet de Gröna och Vänsterpartiet skall få Socialdemokraterna att återgå lite till det som gjorde att de fick över 40% av svenska folkets röster i riksdagsval efter riksdagsval mellan 1932 och 1988.
Inte för att jag vill att de ska få det i fortsättningen för jag vill se en omfördelning av maktstrukturen som gör att MP vid valet 2014 blir riksdagens största parti och därmed kan börja omstrukturera Sverige till ett fungerande kretsloppssamhälle, men jag hoppas att Sossarna under denna valperiod ändå förstår att det är den gröna kretsloppspolitiken som är framtidens politik och den typen av politik som de borde anpassa sig efter i fortsättningen och inte ligga kvar i den anpassning till de nyliberala 1980- och 1990-talen som Palme inledde och som Göran Persson fastnade i fullständigt.
Ingen människa kan väl idag se Socialdemokraterna som ett vänsterorienterat parti efter den politik som Persson förde i slutet av 1990-talet och 2000-talets inledning, och som tyvärr Mona Sahlin var och är en av de viktigaste kuggarna i. Mona har dock visat att hennes lyssnarförmåga och vilja att samarbeta är betydligt mycket större än vad Göran Perssons var, vilket är positivt och det är något som kan rädda den svenska socialdemokratin i längden. Allt detta är dock framtidstankar. Nu gäller det för de rödgröna att vinna valet i höst och framförallt för miljöpartiet att slå vakt om de 10 % som de har fått i de senaste månadernas opinionsundersökningar, med en snyggt förd valrörelse skulle man kanske kunna hoppas på 15 % också. Men fortfarande vore 10 % en fullständigt fantastisk siffra för ett parti som har 5,5 % som sitt bästa valresultat tidigare och detta rekord är nu 22 år gammalt. Dags att radera det ur historieböckerna tycker jag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar