3 år vid makten.
Så lång tid tog det innan Barack Obama slog näven i bordet. Obama sågs som en frälsare då han kom till makten. Han skulle stänga Guantanamo, han skulle förbättra livet för de fattiga, han skulle sätta P för de vidriga och dyra krigen i Irak och Afghanistan. Ingenting av detta har Obama lyckats med. När det gäller Guantanamo så rivstartade presidenten direkt vid tillträdandet, men det har inte hänt någonting sedan 2009 dessvärre. Obama försökte få igenom en sjukförsäkringslag för att alla amerikaner skulle omfattas men misslyckades totalt. Visserligen fick han igenom en urvattnad variant på sitt första förslag som fortfarande ses som höjden av socialism av den amerikanska tea party-rörelsen, men den var inte i närheten av det han ville få igenom från början. Obama och hans partikamrater har sedan demokraterna förlorade majoriteten i representanthuset brottats med vartenda förslag och den amerikanska politiken har, liksom så många gånger förr (pga. systemet med att det kan vara olika majoritet i senaten och representanthuset), gått i stå. Detta har skett mitt i ett läge då den globala ekonomin befinner sig i fritt fall. USA har drabbats hårt och Obama är nu tvungen att agera. Problemet är att republikanerna i representanthuset inte alls är intresserade av att hjälpa Obama att hjälpa den amerikanska ekonomin eller det amerikanska folket. Republikanerna är mycket mer intresserade av att vinna nästa års val och få bort Obama till varje pris. Vad de inte verkar inse är dock att det kan vara så att de då vinner valet i ett land på ruinens brant. Ett land som kanske då inte längre går att rädda.
Talet i natt var väl inte något som man som miljöpartist jublar över då det mestadels handlade om att öka omsättningen i landet genom ökad konsumtion vilket jag inte alls uppmuntrar, men det fanns några guldkorn bland annat de gånger Obama kom in på vilka arbeten och vilka branscher som kan leda USA in i framtiden. Lärare och järnvägsarbetare var exempel. Några andra guldkorn var också att Obama tryckte på vikten av sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar som är nödvändiga för att ett samhälle skall fungera.
Jag hoppas verkligen att det amerikanska folket förstår vikten av Obamas paket och att de förstår konsekvenserna av att republikanerna (förmodligen) röstar nej till detta paket. Om inte annat så kommer de märka det.
Intressant
fredag 9 september 2011
måndag 5 september 2011
Min syn på saken...
Jag har varit oflitig som rackarn under sommaren då jag har haft mycket att stå i. Det är ganska skönt faktiskt att ta pauser ibland från bloggandet... Nu skall jag försöka öka fliten igen dock.
Jag har den senaste tiden haft ganska livliga diskussioner på facebook med några vänner. Det började med att jag oroades av Centerpartiets val av ny partiledare. Dvs. en ung och, så vitt jag kunnat utläsa, relativt intelligent kvinna som på allvar har Margaret Thatcher som idol. Margaret Thatcher - kvinnan som totalförstörde Storbritannien och med hjälp av sin bundsförvant Ronald Reagan lyckades lura i nästan hela västvärlden att privatiseringar och nyliberalism var något bra. Diskussionen leddes dock in på något helt annat än Annie Lööfs makabra val av idoler - genom Lööfs obegåvade uttalande om att Sverige var en mindre klimatbov än Kuba så hamnade vi helt enkelt i diskussion om Kuba som föredöme eller ej. Jag tycker nämligen att ett land som i princip har nolltillväxt och som dessutom nästan inte har några utsläpp av växthusgaser överhuvudtaget är ett föredöme. Därmed inte sagt att jag tycker att Kuba är ett föredöme på alla punkter, men på dessa punkter bör man kunna se dem som ett sådant. Jag kan heller inte låta bli att imponeras av att Kuba inte har gått i konkurs som nation trots ivriga amerikanska försök att åstadkomma en sådan i över 50. Istället har Kuba lyckats utveckla ett av världens bästa utbildningssystem och Latinamerikas absolut bästa sjukvård, både utbildning och sjukvård är dessutom helt gratis för alla. Är inte detta föredömligt så säg? Problemet kommer då människor inte kan erkänna detta utan ifrågasätter precis allting med Kuba och jämför landet med Nordkorea, Sovjetunionen, Kambodja och andra totalitära stater. Kuba är inte något av de tidigare nämnda staterna och har aldrig fungerat på det sättet. Däremot är Kuba definitivt inget föredöme när det kommer till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet!
Alla regimer som inte ger människor möjlighet att välja bort makthavare och göra sin röst hörd. Alla system där man som medborgare inte har möjlighet och rättighet att kritisera den förda politiken är ruttna system som förtjänar att falla. Det är bara det att man faktiskt kan rösta bort presidenten på Kuba och man röstar till både parlament, landsting och kommun. Det är personval som gäller och man kan alltså rösta fram den kandidat man tycker överensstämmer bäst med ens egna åsikter och som man hyser störst förtroende för. Man kan också avsätta politikern, liksom presidenten genom att minst 10 % av väljarkåren anser att personen inte har skött sitt uppdrag. Det finns faktiskt både oberoende, liberala och andra kandidater som sitter i de olika folkvalda församlingarna, men de utgör en liten minoritet jämfört med de som är anslutna till kommunistpartiet. Valsystemet är partilöst, inte heller kommunistpartiet får delta som parti i några val med partifinansierade kampanjer. Systemet kan ju dock tendera att bli lite lätt tråkigt och grått då de allra flesta kandidater står för samma åsikter och är anslutna till samma parti vilket säkerligen drar ner engagemanget bland väljarna. Dessutom förekommer hot och förföljelser i samband med att oberoende kandidater försökt starta föreningar eller använda sig av andra demokratiska rättigheter som de faktiskt har enligt kubansk lag. Det är självklart uselt, bedrövligt samt förkastligt och fullkomligt ovärdigt en stat som har någon form av demokratiska ambitioner.
Det finns ett dilemma för alla kubanska makthavare, nämligen att hela idén skulle falla om man släppte in nyliberala partier eller konservativa partier i systemet. Därför har jag en viss förståelse, men ingen respekt eller acceptans, för att vissa rötägg som arbetar inom systemet försöker sätta stopp för alla försök att förändra det.
Här vill jag också poängtera att alla som vill göra revolution även i Sverige, Tyskland, USA eller Frankrike fängslas. Det är nämligen så att de allra flesta länder har lagar mot att revoltera med våld och tvång. Därför är det kanske inte så konstigt att vissa kubanska dissidenter hamnar i fängelse då de måhända har planerat något för att störta gällande samhällssystem. Att kritisera och att åstadkomma något genom fredligt politiskt arbete borde dock självklart vara helt fritt och allas rättighet. Som det är idag finns kraftiga begränsningar på detta område vilket är uselt! Dessa begränsningar går stick i stäv med Marx socialism.
Allt detta till trots vill jag mycket hellre leva på en jord, där alla människor är lika värda, där klyftorna är små eller inte finns, där människor inte våldför sig på den enda jord vi har, än en jord som ser ut som den gör idag. Alla de som försöker finna alternativ till kapitalismen och marknadsekonomin är därför värda att lyssna på. Kapitalism och marknaden hatar nämligen lika värde, avskyr tanken på att det inte skulle vara avgrundsklyftor mellan människor beroende på var och när man är född. Kapitalism och marknadsekonomi kan heller bevisligen aldrig lösa, utan enbart förvärra, det enorma problemet och hotet som vi står inför med förstörelsen av vår jord. Därför är Kuba i mina ögon ett bättre föredöme än många europeiska stater samt USA. Jag säger inte att socialism är det definitiva svaret, men lösningarna står att finna i helt andra system än de nu rådande.
Intressant
Jag har den senaste tiden haft ganska livliga diskussioner på facebook med några vänner. Det började med att jag oroades av Centerpartiets val av ny partiledare. Dvs. en ung och, så vitt jag kunnat utläsa, relativt intelligent kvinna som på allvar har Margaret Thatcher som idol. Margaret Thatcher - kvinnan som totalförstörde Storbritannien och med hjälp av sin bundsförvant Ronald Reagan lyckades lura i nästan hela västvärlden att privatiseringar och nyliberalism var något bra. Diskussionen leddes dock in på något helt annat än Annie Lööfs makabra val av idoler - genom Lööfs obegåvade uttalande om att Sverige var en mindre klimatbov än Kuba så hamnade vi helt enkelt i diskussion om Kuba som föredöme eller ej. Jag tycker nämligen att ett land som i princip har nolltillväxt och som dessutom nästan inte har några utsläpp av växthusgaser överhuvudtaget är ett föredöme. Därmed inte sagt att jag tycker att Kuba är ett föredöme på alla punkter, men på dessa punkter bör man kunna se dem som ett sådant. Jag kan heller inte låta bli att imponeras av att Kuba inte har gått i konkurs som nation trots ivriga amerikanska försök att åstadkomma en sådan i över 50. Istället har Kuba lyckats utveckla ett av världens bästa utbildningssystem och Latinamerikas absolut bästa sjukvård, både utbildning och sjukvård är dessutom helt gratis för alla. Är inte detta föredömligt så säg? Problemet kommer då människor inte kan erkänna detta utan ifrågasätter precis allting med Kuba och jämför landet med Nordkorea, Sovjetunionen, Kambodja och andra totalitära stater. Kuba är inte något av de tidigare nämnda staterna och har aldrig fungerat på det sättet. Däremot är Kuba definitivt inget föredöme när det kommer till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet!
Alla regimer som inte ger människor möjlighet att välja bort makthavare och göra sin röst hörd. Alla system där man som medborgare inte har möjlighet och rättighet att kritisera den förda politiken är ruttna system som förtjänar att falla. Det är bara det att man faktiskt kan rösta bort presidenten på Kuba och man röstar till både parlament, landsting och kommun. Det är personval som gäller och man kan alltså rösta fram den kandidat man tycker överensstämmer bäst med ens egna åsikter och som man hyser störst förtroende för. Man kan också avsätta politikern, liksom presidenten genom att minst 10 % av väljarkåren anser att personen inte har skött sitt uppdrag. Det finns faktiskt både oberoende, liberala och andra kandidater som sitter i de olika folkvalda församlingarna, men de utgör en liten minoritet jämfört med de som är anslutna till kommunistpartiet. Valsystemet är partilöst, inte heller kommunistpartiet får delta som parti i några val med partifinansierade kampanjer. Systemet kan ju dock tendera att bli lite lätt tråkigt och grått då de allra flesta kandidater står för samma åsikter och är anslutna till samma parti vilket säkerligen drar ner engagemanget bland väljarna. Dessutom förekommer hot och förföljelser i samband med att oberoende kandidater försökt starta föreningar eller använda sig av andra demokratiska rättigheter som de faktiskt har enligt kubansk lag. Det är självklart uselt, bedrövligt samt förkastligt och fullkomligt ovärdigt en stat som har någon form av demokratiska ambitioner.
Det finns ett dilemma för alla kubanska makthavare, nämligen att hela idén skulle falla om man släppte in nyliberala partier eller konservativa partier i systemet. Därför har jag en viss förståelse, men ingen respekt eller acceptans, för att vissa rötägg som arbetar inom systemet försöker sätta stopp för alla försök att förändra det.
Här vill jag också poängtera att alla som vill göra revolution även i Sverige, Tyskland, USA eller Frankrike fängslas. Det är nämligen så att de allra flesta länder har lagar mot att revoltera med våld och tvång. Därför är det kanske inte så konstigt att vissa kubanska dissidenter hamnar i fängelse då de måhända har planerat något för att störta gällande samhällssystem. Att kritisera och att åstadkomma något genom fredligt politiskt arbete borde dock självklart vara helt fritt och allas rättighet. Som det är idag finns kraftiga begränsningar på detta område vilket är uselt! Dessa begränsningar går stick i stäv med Marx socialism.
Allt detta till trots vill jag mycket hellre leva på en jord, där alla människor är lika värda, där klyftorna är små eller inte finns, där människor inte våldför sig på den enda jord vi har, än en jord som ser ut som den gör idag. Alla de som försöker finna alternativ till kapitalismen och marknadsekonomin är därför värda att lyssna på. Kapitalism och marknaden hatar nämligen lika värde, avskyr tanken på att det inte skulle vara avgrundsklyftor mellan människor beroende på var och när man är född. Kapitalism och marknadsekonomi kan heller bevisligen aldrig lösa, utan enbart förvärra, det enorma problemet och hotet som vi står inför med förstörelsen av vår jord. Därför är Kuba i mina ögon ett bättre föredöme än många europeiska stater samt USA. Jag säger inte att socialism är det definitiva svaret, men lösningarna står att finna i helt andra system än de nu rådande.
Intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)