Satt precis och läste debattartikeln som Sissela Nordling Blanco, Stina Svensson och Gudrun Schyman publicerat i Aftonbladet idag.
Jag håller verkligen med författarna om vikten av att feminismen ges utrymme i samhällsdebatten och att kampen inte är över förrän vi alla ges samma möjligheter oavsett kön, sexuell läggning och härkomst. Det finns emellertid en sak i artikeln som jag inte håller med om, nämligen meningen om att slänga bort sin röst.
Det finns nämligen ett problem som är störst på den ickeborgerliga sidan av politiken - ett problem som de borgerliga partierna inte alls har i samma utsträckning. Detta problem, såvitt jag ser det, är att det finns alltför många organisationer som kanske egentligen borde hålla sig till att vara intresse- och lobbyorganisationer snarare än politiska partier, eller som gjorde klokt i att välja att ingå i de större partierna på denna sida.
Partier såsom Feministiskt Initiativ, Piratpartiet, Kommunistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska partiet, Gröna Partiet, Enhet, Kommunistiska förbundet, är alla viktiga organisationer med en massa kloka tankar och idéer tycker jag, men dels så tar de röster från de partier som är tillräckligt stora för att åstadkomma reell förändring och framförallt så urlakas de större partierna på de mer rebelliska och radikala krafter som de så desperat behöver för att inte trilla ner i den gråa betongmassan.
Det är förvisso inte något gigantiskt antal röster som dessa småpartier och organisationer tilldrar sig (det handlar i realiteten endast om någon dryg procent av hela väljarkåren), men det hålrum som partiernas radikala medlemmar lämnar efter sig i de etablerade partierna är enormt. Jag tycker att det är synd att man väljer att starta nya partier då man stöter på motstånd istället för att ta kampen och kämpa för förändring inom de befintliga partierna. Det finns nog inte något parti där alla medlemmar håller med till punkt och pricka om allt som partiet står för, men förhoppningsvis är partierna någorlunda öppna för utveckling och att tänka om då medlemmarna trycker på om förändring. Ett exempel som jag är väldigt stolt över är mitt eget partis svängning i frågan om vinster i välfärden. Efter en seg och utdragen kamp som pågått i några år lyckades medlemmarna äntligen vända partiskutan i frågan och numera står Miljöpartiet de gröna till hundra procent för att allt eventuellt överskott i skattefinansierad verksamhet skall återinvesteras i verksamheten. Miljöpartiet är ett parti som är öppet för påverkan och som lyssnar på sina medlemmar, kanske i högre grad än övriga partier - åtminstone verkar stadsvetaren Jenny Madestam se det på det viset. Så om den gröna ideologin ligger nära vad man själv tycker och tänker, är Miljöpartiet ett lysande val för den som vill kunna påverka på riktigt.
Jag skulle själv vilja rösta på både Gröna partiet, Feministiskt Initiativ och mitt eget parti Miljöpartiet de gröna i nästa val, men jag tycker att det bästa då man vill lägga sin röst på alla dessa partier är att välja just Miljöpartiet de gröna och samtidigt då använda medlemskapet i partiet för att påverka så mycket man bara kan inifrån i de frågor där man eventuellt inte tycker exakt som partiet. Eventuellt får jag stöd för min sak, eller också inte och får acceptera detta i, demokratins namn, då det finns så många andra frågor där jag faktiskt är överens med resten av partiet.
De allra flesta frågor, som småpartierna driver, finns med i de större partiernas arsenal men ibland har "moderpartierna" lite mindre bråttom med att genomföra det hela.
Visst kan jag också bli frustrerad i vissa frågor, vilket jag tror att alla politiskt intresserade blir emellanåt, då det inte går så fort som man skulle önska. Men tänk samtidigt vad som faktiskt har åstadkommits. Tänk exempelvis att homosexuella idag får gifta sig och adoptera barn och att homosexuell kärlek räknas som lika mycket kärlek som heterosexuell enligt de allra flesta människor trots att homosexualitet sågs som en sjukdom för mindre än 35 år sedan, tänk att alla partier idag åtminstone försöker ta miljö- och klimatfrågorna på allvar (även om vissa partier inte riktigt förstår sig på det hela) och att dessa frågor alltid finns med på dagordningen i partiledardebatter, tänk att män faktiskt tar ut en allt större del av föräldraförsäkringen (även om det går alldeles för långsamt...), tänk att flera riksdagspartier kallar sig feministiska (även om de inte alltid fattar beslut som kan anses samstämma till fullo med detta epitet så tror jag att det ändå påverkar beslutsprocesserna och påverkar politikutövningen inom partierna om än lite för långsamt...) och mycket annat.
Det finns också frågor som måste skärpas till rejält såklart, frågor där det krävs "blåslampor i röven på etablissemanget". Intresse- och lobbyorganisationer såsom exempelvis Svenska Freds, Rädda barnen, Svenskt näringsliv (ja, jag har med Svenskt näringsliv här även om de inte tillhör mina favoritorganisationer men de är trots allt en viktig del av demokratin) och Naturskyddsföreningen driver på partierna och är viktiga blåslampor. Jag tycker, vilket kanske har framgått tidigare, att även FI borde vara en av dessa organisationer. Jag tror att man skulle få mer gjort i feministkampen som intresseorganisation än som politiskt parti - åtminstone på riksplanet.
FI tvingas, genom att vara ett politiskt parti med målsättningen att växa, anpassa sig och bli lite slätstrukna (åtminstone i den talade retoriken) istället för att som intresseorganisation folkbilda, vara radikala och kontroversiella samt påverka allt vad de orkar.
När det gäller kommunistiska partiet så förstår jag inte oviljan att ingå i Vänsterpartiet. Jag skulle tro att ganska få av medlemmarna stödjer en väpnad revolution idag och då förstår jag faktiskt överhuvudtaget inte vad som skiljer dem ifrån Vänsterpartiet egentligen, men någon klok person kanske kan förklara detta för mig. Rättvisepartiet Socialisterna vet jag för lite om för att uttala mig om men jag tror att ganska många av medlemmarna skulle kunna känna sig hemma i både Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i vissa fall kanske till och med Socialdemokraterna...
Min poäng är som sagt i alla fall att alla dessa småpartiers medlemmar skulle göra mer nytta i de större partierna på nationell nivå, men att småpartierna kan göra en massa nytta på det lokala planet samt att feminismen skulle må bättre av en feministisk intresseorganisation än ett eget politiskt parti.
Tack och bock för din tid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar